När drömmen blir till verklighet

Skriver från datorn, längesen jag gjorde det. Längesen jag överhuvudtaget använde en dator förutom när jag streamar film. Börjat skolan för några veckor sen, då behöver man använda datorn lite oftare. Känns riktigt bra att äntligen få använda hjärnan lite igen, ha något annat att göra om dagarna. Men det är tufft att försöka hinna med skolan, jobb, dottern och pojkvännen. 

Ja för så är det ju, äntligen så kan jag kalla han för min. Han som har fått min värld att konstant gunga, som gör att mitt hjärta hoppar över ett slag varje gång han ler mot mig. Har aldrig förut i mitt liv känt den kärlek som jag känner för honom. Han ger mig trygghet och han utmanar mig att bli en bättre människa. Han är helt fantasiskt och jag är så otroligt kär. Så mycket som jag har kämpat för han, så många gånger jag varit när att ge upp, men nu är han äntligen min. Känns bara så overkligt på någe vis, men lycklig, det är jag. 

Always on my mind

Älskade, älskade lilla pappa. Min hjälte, min stjärna och min idol. Du som har lärt mig så mycket om allt och var en personen jag såg upp till. Varför var du tvungen att lämna mig, lämna oss nu. Alldeles för tidigt. Alldeles för snabbt. Har alltid trott att det skulle gå långsammare. Alltid trott att jag skulle få en chans att ta farväl. Nu fick jag inte det och ångesten äter upp mig inifrån. Kommer alltid att leva med den ångesten. Att jag var en dålig dotter som inte var och hälsade på dig tillräckligt ofta. Att jag inte fanns där när du mådde dåligt eller hade ont eller var ensam. Det här är något som jag måste lära mig att leva med. Vetskapen att jag inte gjorde tillräckligt. Älskade, älskade lilla pappa. Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Jag hoppas du har det bra där du är nu och att du återigen kan prata och skämta och vara sådär tokig som bara du kan vara. Jag kommer aldrig att sluta älska dig och jag kommer aldrig att glömma dig.

Det gör så ont och det känns som att en del av mitt hjärta dött. Att varje hjärtslag slår lite hårdare och gör lite ondare. Varje andetag känns tyngre och huvudet känns så märkligt tomt men ändå snurrigt. Kommer det alltid kännas såhär och kommer jag lära mig att leva med det. Det värsta är att jag inte riktigt fattat att det är sant än och jag vet att när jag insett att du är borta för alltid så kommer jag att gå sönder ännu mer. Chocken verkar aldrig vilja släppa men den kanske gör det när jag får se dig. Då kanske jag inser att allt det här är på riktigt och att du för alltid kommer att vara borta.

Älskade, älskade lilla pappa. Hur ska jag kunna leva med den här ångesten. Hur ska jag någonsin kunna bli en bra mamma, vän, flickvän och medmänniska när jag inte ens kan vara en bra dotter.

Vila i frid älskade du!


Come what may

Förvirrad. Det är vad jag är hela tiden nu för tiden. Jag förstår ingenting och jag vet verkligen inte hur jag ska ta allt det här. Ena stunden så känns allt så bra för att i nästa stund falla ner till botten igen. Att vissa ord kan göra en så illa medans andra ord får en att må så bra. Varför ska allting vara så krångligt.

Men jag känner ändå att jag inte vill släppa taget. Känner att han och hans barn betyder så himla mycket för mig. Dom har lämnat ett avtryck i mitt hjärta som verkligen inte går att sudda ut. Jag tänker vänta. Ta en dag i taget så får vi se vart det leder. Vill inte tvinga fram någonting men tänker ändå finnas där om känslorna skulle komma. Vilket jag hoppas att dom faktiskt gör.

Vill ju inte för allt i världen skrämma bort han. Fast det tror jag att jag redan har gjort men jag lever på hoppet.


När hjärtat svämmar över

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När man känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. När man aldrig kan prata om det för att det gör alldeles för ont. När man vill gå men ändå stanna på samma gång. Hur hanterar man allt det här och varför kan jag aldrig få känna att det är okej. Att inte varje andetag river stora hål i mitt bröst. Att jag bara för en gångsskull kan få känna att allting är bra. Eller åtminstone att det är okej. Fan att allt jämt ska vara så komplicerat. Hur fan är det möjligt att man kan förstöra så mycket på så lite tid. Hur är det ens möjligt att kunna vara en sån dålig människa som jag är. Jag ger upp nu. Bara tar avstånd från allt och mig själv ett tag. Det är nog lika bäst tror jag.


Don't you know you got me tied

Det gick inte. Jag kunde inte släppa taget eller så var det du som inte kunde göra det. Jag har försökt, jag har sagt att jag nog tycker det är lika bra att vi varken ses eller pratar. Men ändå så fortsätter vi. Varje dag när jag vaknar så lovar jag mig själv att jag inte ska vara den som hör av mig och allt för ofta så slutar det med att det är jag som gör just det. Hatar mig själv när det blir så. Jag vet ju att om jag inte hör av mig så hör inte du heller av dig och det känns så innihelvete hårt.

Du är inte redo, vill inte gå in i något nytt förhållande. Jag förstår och respekterar det, men jag kan ju inte sitta och vänta i all jävla evighet heller. Så hur fan ska jag göra då. Fan om jag bara kunde lämna och gå. Bara kunde skita i att höra av mig. Jag ska verkligen försöka nu. Det är lika bra för jag kommer bara bli mer sårad i slutändan annars.

Om du bara kunde förstå hur mycket du faktiskt betyder för mig. Att du får mig att känna mig som världens lyckligaste tjej när jag är med dig. Att jag får fjärilar i magen varje gång du ler mot mig.

MEN NEJ AMANDA, SKÄRP DIG!


Nu får det fan vara nog

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa, jag tänker inte fortsätta. Varför ska jag slösa på känslor när jag aldrig kommer att få något tillbaka. Jag orkar inte alltid vara den som känner mest eller den den enda som känner något överhuvudtaget. Jag backar, lägger mig ner och bara låter allt vara. Jag vet ju reglerna och det här är det enda sättet. Fortsätter jag så kommer jag bara att förlora. Nu ska jag släppa taget och låta dig gå. Det kommer att vara svårt och det kommer att göra fruktansvärt ont men det är det enda sättet om jag ska kunna klara mig ur det här så hel som möjligt. Det här med att ha känslor för någon som inte känner något tillbaka är så fruktansvärt påfrestande och jobbigt. Jag skulle göra allt för dig medans du skiter i mig. För mig så är du allting och för dig så är jag ingenting.

Fick frågan om jag är kär i dig. Jag sa nej fast egentligen så är jag så kär att varje andetag gör ont för jag vet att du inte känner samma sak. Så nu tänker jag släppa taget om dig och jag hoppas att du låter mig gå.


Hur kunde jag vara så jävla dum ?

Det gör ont, så innihelvete ont. Återigen blir jag chockad över mig själv. Hur otroligt dum i huvudet jag kan vara. Hur jag kan ta något vackert och göra det fult. Hur jag kan skada mig själv och andra i min omgivning. Känns som ett stort tomrum i bröstet och varje hjärtslag och andetag river stora hål i mig. Jag som för en gångsskull lät mig själv att känna. Men jag förstörde allt, som vanligt. Ångesten tynger ner mig och livsgnistan är låg. Jag som började må lite bättre, hittat någon som uppriktigt gjorde mig lite gladare och till en bättre människa. Nu anar jag botten igen och resan tillbaka upp kommer att vara lite längre den här gången. Jag önskar verkligen att du förstod hur mycket du faktiskt betyder för mig. 

Om du bara visste vad du gör med mig

Jag lovade ju mig själv, lovade mig själv så innihelvete mycket. Kan det vara så, nej det får inte vara så. Det ska ju vara jag som bestämmer reglerna, alltid jag. Nu är det fel, jag har ingen kontroll. Känner mig förvirrad, känner för lite och alldeles för mycket. Vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här på bästa vis. Utan att bli helt trasig och gå sönder. 

Vad är det som händer egentligen

Tappar fotfästet och trillar ner, igen. Klättrar upp och håller i mig stadigt men faller ändå. Vägen upp är så oändligt lång medans fallet ner går fort. Just idag känns det okej, det gör inte så ont att andas. Kanske har det att göra med att det börjar bli sommar eller kanske för att jag inte längre pratar med han. Han som får min mage att göra kullerbyttor och hjärtat att hoppa över några slag. Det är andra villkor men det gör faktiskt inte mig så mycket. Lika bra att släppa taget och gå vidare. Ersätta en med många andra istället. 

Jag ska bli bättre och roligare. Har bara inte orken att vara alla till lags hela tiden. Snart är det äntligen helg och jag kan få bedöva allt med alkohol, vänner och skratt. Känna att jag faktiskt mår lite bättre. Det kan bara bli bättre, försöker jag intala mig själv medans mörkret trycker på. 

Ni vet, halv sex på morgonen

Det blir bättre och tiden läker alla sår, men när är det och kommer det att hända. Kommer jag någonsin vakna en dag och känna att allt är okej, att varje andetag inte river stora hål, att trycket över bröstet försvinner. Är det bara fantasier, önsketänkande eller skulle det faktiskt kunna bli så. Jag kan inte minnas sist jag flatast mådde bra en hel dag och var lycklig. Bara för stunden, det är jag ofta, med min familj och mina vänner. Det är när jag är själv som alla hjärnspöken kommer fram. Det tär på mina krafter att hålla upp den här fasaden och ibland förstår jag inte ens själv hur jag orkar. Hur orkar jag gå där dag ut och dag in och le, skratta och bry mig. Tack och lov har jag dom absolut bästa människorna i mitt liv, kommer alltid vara dom evigt tacksam. 

Varför ser ingen mig ?

Är jag där igen? Jag som har lovat mig själv att lägga av, men jag vill ju så gärna. Har svårt att erkänna för mig själv att det verkligen är illa, så innihelvete illa. Önskar att folk kunde se hur det ligger till, att jag har svårt att hålla mig uppe vid ytan, att det blir kämpigare och kämpigare och att luften snart tar slut. Men återigen så sviker dom, alltid dom, när det är som svårast och när jag behöver dom som mest. Varför envisas jag med att bära den här masken, varför bryter jag inte bara ihop så att dom får se att jag inte är så jävla hård. Kall, hård och känslokall. Det är så jag blir beskriven, det är sån jag är. Fast egentligen känner jag, jag känner så innihelvete. Är bara så rädd att om jag visar mig själv så kommer ingen finnas eller förstå. Att vägen tillbaka kommer vara för lång och sprickorna för många, att det inte går att plocka ihop bitarna igen. Allt pågrund av dig, jag älskar att hata dig och jag hatar att jag älskar dig. 

Forgetting is the hardest part

There's no getting over you, I've tried to sugar coat the truth 
But the missing you is tearing me apart.
Every kiss that I let slip away
Every minute, every single day 
The memories make it easy to break a heart 
But forgetting, forgetting is the hardest part. 

Sometimes I sit here feeling like a ghost
It's that emptiness I think that hurts the most 
But a piece of me still holds a little hope
I should just let go, but I can't let go.

Bedöva mina sinnen

Så trött, så innihelvete jävla trött. Trött på allt, alla svin, alla andra, mig själv och mitt liv. En svacka, igen. En djup jävla svacka, långt ner på botten. Jag famlar runt och lyckas liksom inte hitta ut. Känner mig vilsen och avtrubbad, nere och låg. Känner att valen blir dumma och ogenomtänkta. Lätt för att bedöva med sprit, sex och det man ibland tror är kärlek. Lättare än att prata och öppna. Känslan att känna sig sedd, att bli uppskattad, behöver jag mer än allt annat just nu. Jag krafsar, jag sliter och jag begär. Bara en stund, kanske en minut, men tillräckligt för att kunna känna värmen. Känna värmen av något som inte finns på riktigt men för mig så är det så riktigt som det kan bli. 

Ni vet den där människan man litar på


Ligger i solen och har det bra med bästaste. Vad skulle jag göra utan henne, hon finns alltid där för mig och med henne kan jag prata om allt. Hon är precis som mig, så sjukt rolig och knäpp och knasig. Känns skönt att hon aldrig dömmer mig och kan prata vett i mig när mina hjärnspöken sätter igång. Tack för att du är du och för att du gång på gång drar upp mig från botten. Älskar dig honey ❤️ 


Jag hade gjort allt för dig

Trodde det skulle bli lättare med tiden men har som alltid väldigt svårt att släppa saker. Har väldigt svårt att få känslor men när jag väl får det så är det nästan helt omöjligt att släppa taget. 

Fortfarande får jag fjärilar i magen när jag ser min första kärlek, fortfarande så ligger han mig varmt om hjärtat. Skulle han be mig att stanna så hade jag nog haft väldigt svårt för att gå. Nu vet jag att det aldrig skulle hända så det är väl tur det iallafall. Vi var tillsammans för 12 år sedan, men det känns som igår. 

Min andra stora kärlek är han som är fadern till min underbara dotter. Han kommer jag att älska i resten av mitt liv, vi var bara inte menade för varandra. Han är alldeles för bra för mig, jag värdesatte aldrig han tillräckligt högt men är otroligt tacksam över att han är en sån fantastisk pappa. 

Men det finns en till, han med stort H, han som fortfarande finns i mina tankar. Det verkar som att han har fastnat, bränt sig fast bakom mina ögonlock för jag ser han varje gång jag blundar. Drömmer om han på nätterna och varje gång jag ser han så hoppar mitt hjärta över ett slag. Varje vaken sekund så önskar jag att allt vore annorlunda, varje natt drömmer jag att allt är annorlunda. Varje morgon vaknar jag och inser att det aldrig kommer att bli vi. 



bloglovin bloglovin