Tystet och tomhet.

Ibland undrar man varför det är så tyst och tomt. Man är van vid att folk finns där för en och förstår. Men när det verkligen händer något, ja då finns det inte en jävel där. Men det är ju jag själv som har valt det, det är ju jag som vill ha det så. Men ibland så känns det bara så himla tomt. Men jag menar, det är ju ändå mitt eget val, så varför ens tänka på det och skriva om det. Nu är skolan slut, fast jag har en massa arbeten kvar, så än så länge kan jag inte bryta ihop och släppa taget. Eller är det så att jag alltid kommer att hitta en massa orsaker och bortföklaringar för att slippa ta itu med allt. Ja det återstår att se helt enket. Man får helt enkelt ta en dag i taget.

Jag kommer ofta på mig själv att fortfarande göra saker som jag gjorde innan allt det här. Att till exempel ropa hej till pappa när jag kommer hem. Eller säga godnatt genom hans dörr fast han inte ens är där. Att alltid kunnat ringt honom om man behöver råd eller hjälp, det finns liksom inte längre. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle bli såhär hårt och jobbigt. Nej, nu ska jag försöka ta itu med mina arbeten för att sedan försöka bryta ihop och dö.

Överleva.

Vad har jag egentligen att leva för. Alla vänner sviker, alla personer lämnar och folk sårar. Hur ska man kunna ta allting och ändå gå där med ett leende. Nu handlar det enbart om att överleva. Det handlar om fem dagar till, sen kan jag bara lägga mig ner och andas ut och känna att nu, nu får jag bryta ihop, nu är det min tur att släppa ut allt. Kanske att jag då kan få en chans att kunna leva igen, må bra och sedan kanske känna glädje igen. Allt är så tomt och ihåligt, ni ser mig skratta, men det finns ingen glädje. Lättare att skratta och slippa alla frågor. Jag kommer att komma till ett visst stadie, sen kommer allt att spricka och jag kommer att... Jadu, vad kommer jag att göra, det vet jag inte ens själv, men det skrämmer mig nå så fruktansvärt att jag inte ens själv vet vad jag är kapabel till att göra. Bara så att alla vet, så är det inte meningen att jag ska såra er, det bara blir så just nu. Jag vet inte ens själv vad jag säger eller håller på med. Jag är förvirrad och har noll koll på läget. Fem dagar till, sen kommer jag vara okontaktbar en tid framöver. Men jag känner mig själv, jag kommer att skjuta upp allt och det kommer att bli ännu svårare. Jag vet nästan säkert att det kommer att bli så.

Låt mig bara va nu ett tag, jag kommer att klara mig ur det här. Jag kommer att överleva, det har jag ju alltid gjort hittils. Prata inte med mig, skriv inte till mig, och snälla fråga mig inte hur jag mår. Ni vet ändå att jag ljuger, jag mår inte bra. Jag bara skriver så för att det är mycket enklare, slippa alla frågor. Det enda jag vet med säkerhet är att jag älskar pappa över allt annat, och resten av min familj med såklart.

Jag hade en dröm.

Önskar att jag kunde skriva att allt är bra och att jag har funnit en lösning på allting. Men så är inte fallet, tyvär. Jag mår fortfarande dåligt, kanske ännu värre än sist. Men jag försöker och hoppas att jag bara klarar mig en vecka till från att bryta ihop, så att jag iallafall hinner klart skolan. Vet faktiskt inte vad jag ska skriva nu.Jag känner mig så himla tom bara. Kanske lika bra att jag inte skriver något överhuvudtaget.


What I've done.

Känns som att allt är ett enda stort mörker, att jag aldrig kommer att hitta ut. Sitter fortfarande och letar efter en lösning. Finns ingen lätt utväg ur det här, vill inte att det ska vara lätt. Lika bra att passa på att bli så sårad man kan, ta all skit som finns. För att sedan resa på sig och bli en bättre och starkare människa. Men så enkelt är det inte, tror inte ens att jag kommer att kunna resa mig ännu en gång till. Vill bara att allt ska vara över. Jag tror jag lägger ner ganska snart, känns inte som att jag pallar något mer.

Jag förstår att det måste vara riktigt tråkigt att läsa min blogg just nu. Den har blivit så patetisk och gnällig och tråkig och mörk. Men gillar ni det inte så behöver ni ju faktiskt inte läsa den. Jag är helt oförmögen att vara glad och lycklig just nu. Men ni kommer märka om jag mår bättre.

Pappa, jag älskar dig.

Jag slits itu.

Att jag ens tvekade en sekund. Att jag lät masken falla inför ögonen på dig. Det trodde jag aldrig om mig själv. Jag mår bäst så länge ingen vet hur jag mår. Jag talar inte om det, jag tänker inte på det, jag visar ingenting. Det är så jag vill ha det. Det är nog lika bäst att det blir såhär nu, jag kommer att må bättre utan dig. Två veckor är en lång tid och jag vet att saknaden kommer att bli fruktansvärt hård och jobbig. Men jag vet även att jag kommer att klara det, finns saker att göra som gör saknaden lite lättare. Finns folk att träffa och folk att prata med.

Jag ska försöka med alla krafter i hela kroppen att klara det här. Jag ska inte bryta ihop. Jag ska iallafall försöka att inte bryta ihop. Vill vara stark, vill vara som alla andra. Ingen ska få se nånting, jag ska klara av det här.


Och jag ska göra det helt själv.


And it breaks my heart.

Vill att allting ska vara lätt. Att bara andas nu är svårt, trodde nog aldrig att det skulle vara såhär hårt att leva. Jag har många gånger trott att jag har varit längst ner på botten, men jag kan tala om att jag har haft helt fel varenda gång. För jag är nog så långt ner jag kan komma nu. Jag känner att jag inte fungerar som människa längre. Allt jag säger och gör blir fel. Finns det verkligen inget sätt att göra allting lättare på, jag önskar det fanns en bruksanvisning eller liknande.

Mina drömmar skrämmer mig, men mina tankar skrämmer mig ännu mer. Önskar det fanns en enkel och lätt lösning på allt. Undra om jag är självisk när jag skriver att jag absolut inte behöver det här just nu.

Jag vill inte se dig lida pappa, jag vill ta bort din smärta. Jag skulle ta över den om jag bara kunde. Jag älskar dig pappa, tills dagen då jag dör.

Håll mig hårt eller släpp mig helt.

Jag hoppas du förstår vad du går miste om och att jag inte finns kvar här för evigt. Jag har kämpat och slitit så in i helvete. Jag antar att allt är förjäves, för du har aldrig tyckt om mig från början. Bara kompisar men ändå hålla på som att vi vore tillsammans. Jag fattar nog inte riktigt hela grejen, men jag antar att det är väl det som är meningen. Det känns iallafall superskönt att du sårar mig som du gör, för då slipper jag känna en massa annan smärta. Men jag trivs i ditt sällskap och du får mig att må så himla bra. Jag önskar att allt vore annorlunda, men det lär nog aldrig bli så som jag önskar.

Nej nu ska ja alldeles strax åka tillbaka till Söderfors. Dit jag verkligen inte vill åka, för det finns ingen el. Det är jobbigt satan att bo utan el, men jag antar att det är som det är. Jag får väl försöka fixa det på någe vis. Ska på sätt och vis bli skönt att lämna Gävle också, för all den närhet jag får kommer bara att sluta olyckligt. Lika bra att försöka sluta nu innan det är alldeles försent.

Jag saknar dig pappa, önskar att jag kunde vara vid din sida varje sekund. Önskar att jag kunde stå vid din sida och hålla din hand och berätta att allt kommer att ordna sig och bli bra igen. Jag älskar dig pappa.

Dead and gone.

Yxa och fälgkors är saker som duger när nöden kallar. Roligaste kvällen på länge. Även utskällningen av äckel Boose var lätt värt alla pengar i världen. Känns som att man på någe vis har förälskat sig i nytt igen I Gävle. Jag satt i Boulongern idag på dagen med Clara, Tobias och Sofie. Det var så himla underbart och jag önskar att alla dagar vore såhär bra. På kvällen har vi åkt bil och jagat en liten ful röd Ford focus. Ja det lönar sig inte att peka finger och skrika äckel utan att det blir konsekvenser. När Clara skällde ut Isen och Boose efter noter, det var ganska rogivande, särskilt när tönt Boose öppnar käften och kommer med något så patetiskt som "moget". Åh herregud, väx upp och skaffa ett eget körkort och en fungerande bil. Nej nu kanske man borde försöka sova.

Saknar pappa enorm mycket, vill åka dit snart igen och se om det har blivit nå bättre med han. Jag älskar dig pappa nå så fruktansvärt iallafall och jag hoppas att du vet det. <3

Patetiskt kära lilla du.

Jag tänker pissa på dig lika mycket som du pissar på mig/oss. Att du ens har mage att göra såhär mot oss. Du säger ju själv att du har så himla kul med oss och att vi är så bra och bla bla bla. Det som kommer ut ur din mun är rent jävla skit snack. Du sitter ju själv och snackar om hur din "polare" är så jävla fittig och dum i huvudet, sen gör du exakt som han säger och total dissar oss. Jag hoppas verkligen att du förstår vad du gjort och att du inte längre har oss kvar som vänner. Det värsta är att jag inte tror att du bryr dig särskilt mycket. Men synd för dig ändå för att du förlorar oss som vänner. För jag kan tala om kära lilla du att du kommer aldrig någonsin få bättre  vänner än vad vi är.

Så jag hoppas verkligen att du förstår att du nu kommer att få ta alla konsekvenser och att du alldeles säkerligen kommer att få en käftsmäll så fort vi ser dig. Kom ihåg, vi kommer att pissa på dig lika mycket som du har pissat på oss. Synd egentligen för du är ju en bra kille, men egentligen så är du inget annat än ett stort jävla svin och du tänker lika långt som kuken räcker, och det är inte långt. So long sucker, hoppas du har kul med din "polare",

Nånting positivt är ju att pappa är på bättringsvägen och att han verkar må mycket bättre. Jag älskar dig pappa.

Vad gör jag nu ?

Jag önskar jag kunde skriva nu att allt är bra med mig och att jag inte alls mår nå dåligt. Men jag tror att jag verkligen har nått min bristningspunkt. Jag tror inte att jag klarar något mer nu. Jag kan inte ta allt själv. Nu kom allt med Erik också, allt skit som jag egentligen inte behöver. Du var min räddning från att slippa känna något över min pappa. Men nu fick jag dubbelt upp, jag trodde jag skulle få slippa det. Men än en gång så trodde jag fel. Det här kommer att bli svårt och jag vet inte om jag kommer att klara mig.

Förlåt, bry er inte om mig nu.

Jag älskar dig pappa.

<3

RSS 2.0


bloglovin bloglovin