Rädsla är en hemsk känsla

Konstigt att så många finns kvar här fastän jag inte skriver något. Det är ju kul för då känns det ju mer värt det att fortsätta blogga.

Har fullt upp just nu i mitt liv och jag har liksom aldrig tid till att sitta ner och ta det lugnt. Även fast jag egentligen borde det. Jag har haft lite svårt att anpassa mig i mitt nya liv, som hjärtsjuk. Att vara mamma är det underbaraste som finns och det har jag inga som helst problem med.

Men att vara 24 år gammal och f
å en icd inopererad, det är svårt att hantera. Jag är rädd, konstant, rädd för att dö. Är så otroligt rädd att jag inte ska vakna upp på morgonen. Rädd för att jag inte kommer att få se Elvira växa upp. Rädd för att jag ska lämna Robert ensam.

Jag försöker inte att visa min rädsla, försöker alltid att hålla upp humöret. Allt för att dom i min omgivning ska få slippa trösta mig. Vill inte att Elvira ska känna min rädsla heller.

Jag tar det här istället, skönt att få s
kriva av sig lite. Att få dela med sig. Ni tycker säkert att jag är gnällig och att jag bara borde bita ihop och leva med det. Men fan så svårt det är, jag hatar att inte ha kontroll och jag brukar vara stark, men nu känner jag mig så himla liten och svag.

Jag saknar att ligg
a på sjukhuset, kan liksom aldrig slappna av här hemma. Där hade dom koll på mig och det var omöjligt att dö. Här hemma kan jag ramla ihop när som helst och jag kan bara gå och vänta på det. Det är hemskt vad man tar livet för givet, när det kan vara över så himla fort.

Jag försöker hålla igång, vara i farten
och göra saker. Vill inte sitta still och känna en massa. Vill få vara levande och må bra. Vill träffa folk och jag vill umgås. Jag är världens stoltaste mamma och jag kommer att göra allt för min dotter, söta lilla Elvira. Hon är mitt ljus, mitt liv och framför allt mitt hjärta. Jag älskar dig och Robert.



Operation, sen får jag kanske åka hem

Tiden går sakta, men ändå så himla fort här på sjukhuset. Är inne på min 4 vecka nu och jag börjar ledsna ganska så rejält. Fast när jag är med Elvira och myser med henne så går tiden alldeles för fort. Hon är redan 2 veckor och 2 dagar, shit vad tiden har gått fort.

Nu sitter jag bara och väntar på beskedet om när min operation ska bli. Jo för jag ska faktiskt opereras en gång till och jag är supernervös. Tänk att jag skulle få ett sådant dåligt hjärta, känner mig skitvärdelös. Aja, dom ska operera in en liten dosa under huden på mig, en sorts pacemaker kan man väl säga. Den kommer att sitta precis under huden så man kommer att kunna se och känna den, snacka om vidrigt.

Hur jag då känner inför det här, skit säger jag bara. Är riktigt nervös och jag ser inte fram emot att ha den där. Den må vara skitbra för mig och jag kan dö utan så det är ju bra att den finns. Men fortfarande så tycker jag det är riktigt läskigt att opereras och sövas. Sen när jag har fått den så kommer det att kännas som en spark i bröstet varje gång den ska hjälpa mig, inte så kul det heller.

Alla säger att det är en enkel operation och att det är ingen fara, men för mig är det hårt. Äh, bara att kämpa på och tänka positivt. Jag får ju åka hem snart när jag har fått den här "pacemakern". Då kan jag äntligen börja mitt liv med dom 2 bästa jag har, Elvira och Robert. Jag älskar er enormt mycket och jag är evigt tacksam och glad varje dag över att jag har er.


Den absolut finaste jag har, min stora tjej Elvira. Sötaste bebisen som finns, jag älskar dig.


RSS 2.0


bloglovin bloglovin