En paus från livet hade nog varit nått

Ja då var man här igen, helt ensam och ingen att prata med. Önskar att jag hade en vän som bodde nära och som inte tänkte på sig själv utan kunde lyssna på mig i några sekunder. Mina favoriter bor alldeles för långt bort eller så känner man inte varandra lika bra längre. Tråkigt när det blir så.

Jag tänker ofta på döden, det går inte en dag utan att jag snuddar vid tanken. Tänk om är nog den största frågan av dom alla. Egentligen borde jag inte tänka så, inte slösa energi på frågor jag inte kan få svar på. Tiden visar hur det kommer att bli. Så jag lever som om varje dag vore min sista, det gör mig ledsen.

För alla er som inte vet så har ju jag, Robert och Elvira flyttat till radhus i Södra Bomhus. Jag älskar att bo här och det känns så himla rätt. Lite prova på innan vi flyttar till hus. Jag är så himla lycklig över att bo här, att ha en egen gräsmatta och trevliga grannar. Jag har ett litet land där det växer smultron, jordgubbar, chili/piri piri och squash. Har en rödvinbärsbuske och en svartvinbärsbuske. Har bakat kaka på vinbären flera gånger. I´m living the dream och kan inte njuta av det.

Nä nu måste jag förfan rycka upp mig, såhär kan jag ju inte gå runt och må. Snart kommer folk att börja prata med mig och jag kan inte det, inte med dom. Vill ha någon annan, som inte känner mig så väl. Som inte vet något om mig, som inte dömmer mig. Jag önskar att jag kunde packa ihop och ta en paus, en paus från mitt eländiga liv.


För dig skulle jag göra vad som helst, du ger mig liv och hopp. Jag älskar dig till månen och tillbaka, bästaste Elvira.


En ny hjärtoperation och jag är rädd

Pressen blev nog lite för stor förr, skrev alltid för att göra andra nöjd. Nu är det mina vilkor som gäller och jag skiter i om någon läser eller inte. Det är annorlunda nu, allt är bra och jag är lycklig. Så nära mitt mål och mina drömmar. Små stopp innan bara, men sen är det rakt fram som gäller.

Är nervös, rädd och inte redo, operation om två veckor. Vill inte tänka på det, vill inte göra en till hjärtoperation. Det gör ont, är läskigt och helt utan kontroll. Varför sa dom inte innan att det var svårare att ta ut pacemakern, varför kunde dom inte sagt det då. Mer avancerat att ta ut den, har elektroderna växt fast så är det kört.

Vill inte tänka på det, men känner att det är det enda jag gör nu för tiden. Tur att jag har Elvira som kan skingra mina tankar. Mitt lilla busfrö som är överallt nu, kryper, ålar och ställer sig mot soffan. Hon är så duktig min tjej. Är så oerhört stolt över henne, hon lär sig nya saker varje dag.

Tankarn för mig till mörka områden, tänker på vad jag har gjort för att förtjäna det här. Har jag varit så elak och dum? Nu vågar jag knappt svära, är så rädd att hjärtat ska stanna. Jämt och varje dag så är jag rädd. Rädd för att jag ska dö. Har sådan vidrig dödsångest att det är svårt att vara glad, nöjd och lycklig. Och värre kommer det bli, för utan pacemaker så har jag inge skydd alls.

Varför skulle just jag av alla människor få en felaktig pacemaker, en som kunnat döda mig. Som en tidsinställd bomb fast man inte vet tiden. Det är bara jag som har sådan otur, fan också.

Och sist men inte minst, förlåt och ursäkt för det deppiga inlägget. Men det finns saker man måste skriva ner som man inte kan prata om. Hade inlägget varit privat så hade det varit ännu deppigare. Ni får den snälla versionen av den mörka sanningen. Tack och hej för mig, nu ska jag och Elvira ut och plocka smultron i mitt lilla land.

RSS 2.0


bloglovin bloglovin