Unknown



Jag tog dig aldrig för en idiot

Tack för den liksom, kul att du bara sluta höra av dig. Känns ju kul att man betyder något. Så sjukt jävla irriterande, skit samma. Du kommer väl krypandes sen iallafall. 

Sömnlöst, spring i benen, Elvira sparkas och det är helt omöjligt att slappna av. Känns ju sådär när man ska kliva upp om typ 5 timmar. Nä nu får det vara nog, sova så att jag kan få kliva upp och känna att det är iallafall en dag närmare helgen. Godnatt eller något! 




Alla leker och jag får kolla på

Får det ens existera såna här dagar, då det känns som att hela världen har glömt bort att man finns. När den ena efter den andra sviker och man blir helt ensam kvar. Jag är trött på att försöka, att alltid vara till lags när man inte får något tillbaka. Ensamheten kryper in innanför skinnet och ger mig kalla kårar. Nä, jag tror bestämt att jag stället in den här dagen och kryper tillbaka ner i sängen för det verkar vara den enda platsen jag är välkommen i. 

Om du bara visste

Du har mig, som ett fotografi. 
Tar fram mig när du behöver, 
för att minnas. 
Skratta åt eller klippa sönder. 
Du har mig, som fast i en bok i din 
bokhylla. 
Som dammar igen innan du kommer 
ihåg att jag finns där. 
På så sätt förevigar du mig, men inte oss. 

Vi var bilden du klippte sönder. 

Just like that!



Ungefär som en sengångare

Står och väntar på bussen som ska ta mig tillbaka hem och till min varma säng. Har precis lämnat av dottern på dagis. Med på bussen sitter en av dom skönaste tjejerna jag känner Sofie, aka ziggisen, skönare brud får man leta efter. Med henne kan jag prata om allt och hon dömmer mig inte. 

Så det blir väl nå standard typ att vi åker hem till mig, vi lägger oss i sängen, jag sover och hon ligger bredvid och gör nå annat. Haha. Skönt att bara kunna vara med henne. Sen blir det jobba kl tolv och tre. Skön måndag helt enkelt. Hörs hej! 




Someday love will find you

Känns som att jag håller på att explodera, att känslorna river upp stora sår inuti mig. Vill så gärna berätta, skriva, få alla att uppleva. Svek, ångest och desperation är dom tre känslorna som figuerar i mitt liv just nu. Hatar att folk ska tycka synd om mig och hatar nästan ännu mer folk som är nyfikna. Håller allt inom mig, ler som den glada tjej alla tror att jag är, ser ni verkligen inte att skälver vid bara tanken på allt det här. Att min värld har kastats omkull och aldrig mer kommer att bli densamme igen.
 
Att separera är en stor sak att göra, ännu större om man har barn ihop. Det suger musten ur en och man får verkligen försöka vara så positiv som möjligt. Ibland känns det så otroligt skönt att få vara själv medans andra gånger så rämnar allt och man hamnar i en svacka som är så djup att det är svårt att hitta ut. Jag vill gärna tro att det här är det bästa för oss men självklart så finns ju känslorna kvar och det kommer dom nog att göra en längre tid, för evigt kanske.
 
Utan min otroligt vackra och underbara dotter så hade jag nog aldrig klarat av det här. Med henne i mitt liv så kommer jag aldrig att vara ensam och det är jag så otroligt tacksam över. Jag har alltid varit en sån person som hellre skriver mina känslor istället för att prata om dom öppet. Så jag kommer säkert att skriva en massa här i fortsättningen. Förhoppningsvis så kommer inläggen att bli lite roligare i framtiden, ha lite överseende med mig ett tag nu.
 
Jag måste få bearbeta och processa det här ett tag, måste få gå vidare, i min takt. Det är vikigt!

"You know I still love you
Though we touched
And went our separate ways."

RSS 2.0


bloglovin bloglovin