Someday love will find you

Känns som att jag håller på att explodera, att känslorna river upp stora sår inuti mig. Vill så gärna berätta, skriva, få alla att uppleva. Svek, ångest och desperation är dom tre känslorna som figuerar i mitt liv just nu. Hatar att folk ska tycka synd om mig och hatar nästan ännu mer folk som är nyfikna. Håller allt inom mig, ler som den glada tjej alla tror att jag är, ser ni verkligen inte att skälver vid bara tanken på allt det här. Att min värld har kastats omkull och aldrig mer kommer att bli densamme igen.
 
Att separera är en stor sak att göra, ännu större om man har barn ihop. Det suger musten ur en och man får verkligen försöka vara så positiv som möjligt. Ibland känns det så otroligt skönt att få vara själv medans andra gånger så rämnar allt och man hamnar i en svacka som är så djup att det är svårt att hitta ut. Jag vill gärna tro att det här är det bästa för oss men självklart så finns ju känslorna kvar och det kommer dom nog att göra en längre tid, för evigt kanske.
 
Utan min otroligt vackra och underbara dotter så hade jag nog aldrig klarat av det här. Med henne i mitt liv så kommer jag aldrig att vara ensam och det är jag så otroligt tacksam över. Jag har alltid varit en sån person som hellre skriver mina känslor istället för att prata om dom öppet. Så jag kommer säkert att skriva en massa här i fortsättningen. Förhoppningsvis så kommer inläggen att bli lite roligare i framtiden, ha lite överseende med mig ett tag nu.
 
Jag måste få bearbeta och processa det här ett tag, måste få gå vidare, i min takt. Det är vikigt!

"You know I still love you
Though we touched
And went our separate ways."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0


bloglovin bloglovin