Som ett bottenlöst hål

Vad ska man säga egentligen. Eller snarare vad ska man känna. Jag tror det är bäst såhär, eller kanske inte bäst men enklast liksom. Det kommer att bli lättare med tiden, men frågan är ju hur lång tid det kommer att ta. Orden fastnar, krånglar och sviker. Jag brukar ju ha lätt att sätta ord, känslor och tankar i skrift men just nu sviker dom mig. 

Har hamnat i en riktig svacka, allt var ju så roligt i början. Enkelt, lättsamt och jävligt kul. Vad finns kvar, vilka finns kvar. Ingenting, ensam, själv, det är bara jag. Kvävs av alla tankar, spyr på alla känslor och darrar när jag tänker på dig. För du hänger dig kvar, på den allra sköraste tråden balanserar du. Vill liksom inte riktigt släppa taget om mig, om oss. Eller egentligen kanske det inte ens är så, du kanske tröttnat men känner att du bara måste vara kvar. Jag släpper dig fri, vågar du gå ? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0


bloglovin bloglovin