Always on my mind

Älskade, älskade lilla pappa. Min hjälte, min stjärna och min idol. Du som har lärt mig så mycket om allt och var en personen jag såg upp till. Varför var du tvungen att lämna mig, lämna oss nu. Alldeles för tidigt. Alldeles för snabbt. Har alltid trott att det skulle gå långsammare. Alltid trott att jag skulle få en chans att ta farväl. Nu fick jag inte det och ångesten äter upp mig inifrån. Kommer alltid att leva med den ångesten. Att jag var en dålig dotter som inte var och hälsade på dig tillräckligt ofta. Att jag inte fanns där när du mådde dåligt eller hade ont eller var ensam. Det här är något som jag måste lära mig att leva med. Vetskapen att jag inte gjorde tillräckligt. Älskade, älskade lilla pappa. Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Jag hoppas du har det bra där du är nu och att du återigen kan prata och skämta och vara sådär tokig som bara du kan vara. Jag kommer aldrig att sluta älska dig och jag kommer aldrig att glömma dig.

Det gör så ont och det känns som att en del av mitt hjärta dött. Att varje hjärtslag slår lite hårdare och gör lite ondare. Varje andetag känns tyngre och huvudet känns så märkligt tomt men ändå snurrigt. Kommer det alltid kännas såhär och kommer jag lära mig att leva med det. Det värsta är att jag inte riktigt fattat att det är sant än och jag vet att när jag insett att du är borta för alltid så kommer jag att gå sönder ännu mer. Chocken verkar aldrig vilja släppa men den kanske gör det när jag får se dig. Då kanske jag inser att allt det här är på riktigt och att du för alltid kommer att vara borta.

Älskade, älskade lilla pappa. Hur ska jag kunna leva med den här ångesten. Hur ska jag någonsin kunna bli en bra mamma, vän, flickvän och medmänniska när jag inte ens kan vara en bra dotter.

Vila i frid älskade du!


Come what may

Förvirrad. Det är vad jag är hela tiden nu för tiden. Jag förstår ingenting och jag vet verkligen inte hur jag ska ta allt det här. Ena stunden så känns allt så bra för att i nästa stund falla ner till botten igen. Att vissa ord kan göra en så illa medans andra ord får en att må så bra. Varför ska allting vara så krångligt.

Men jag känner ändå att jag inte vill släppa taget. Känner att han och hans barn betyder så himla mycket för mig. Dom har lämnat ett avtryck i mitt hjärta som verkligen inte går att sudda ut. Jag tänker vänta. Ta en dag i taget så får vi se vart det leder. Vill inte tvinga fram någonting men tänker ändå finnas där om känslorna skulle komma. Vilket jag hoppas att dom faktiskt gör.

Vill ju inte för allt i världen skrämma bort han. Fast det tror jag att jag redan har gjort men jag lever på hoppet.


När hjärtat svämmar över

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När man känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. När man aldrig kan prata om det för att det gör alldeles för ont. När man vill gå men ändå stanna på samma gång. Hur hanterar man allt det här och varför kan jag aldrig få känna att det är okej. Att inte varje andetag river stora hål i mitt bröst. Att jag bara för en gångsskull kan få känna att allting är bra. Eller åtminstone att det är okej. Fan att allt jämt ska vara så komplicerat. Hur fan är det möjligt att man kan förstöra så mycket på så lite tid. Hur är det ens möjligt att kunna vara en sån dålig människa som jag är. Jag ger upp nu. Bara tar avstånd från allt och mig själv ett tag. Det är nog lika bäst tror jag.


RSS 2.0


bloglovin bloglovin