Ni vet, halv sex på morgonen

Det blir bättre och tiden läker alla sår, men när är det och kommer det att hända. Kommer jag någonsin vakna en dag och känna att allt är okej, att varje andetag inte river stora hål, att trycket över bröstet försvinner. Är det bara fantasier, önsketänkande eller skulle det faktiskt kunna bli så. Jag kan inte minnas sist jag flatast mådde bra en hel dag och var lycklig. Bara för stunden, det är jag ofta, med min familj och mina vänner. Det är när jag är själv som alla hjärnspöken kommer fram. Det tär på mina krafter att hålla upp den här fasaden och ibland förstår jag inte ens själv hur jag orkar. Hur orkar jag gå där dag ut och dag in och le, skratta och bry mig. Tack och lov har jag dom absolut bästa människorna i mitt liv, kommer alltid vara dom evigt tacksam. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0


bloglovin bloglovin