Varför ser ingen mig ?

Är jag där igen? Jag som har lovat mig själv att lägga av, men jag vill ju så gärna. Har svårt att erkänna för mig själv att det verkligen är illa, så innihelvete illa. Önskar att folk kunde se hur det ligger till, att jag har svårt att hålla mig uppe vid ytan, att det blir kämpigare och kämpigare och att luften snart tar slut. Men återigen så sviker dom, alltid dom, när det är som svårast och när jag behöver dom som mest. Varför envisas jag med att bära den här masken, varför bryter jag inte bara ihop så att dom får se att jag inte är så jävla hård. Kall, hård och känslokall. Det är så jag blir beskriven, det är sån jag är. Fast egentligen känner jag, jag känner så innihelvete. Är bara så rädd att om jag visar mig själv så kommer ingen finnas eller förstå. Att vägen tillbaka kommer vara för lång och sprickorna för många, att det inte går att plocka ihop bitarna igen. Allt pågrund av dig, jag älskar att hata dig och jag hatar att jag älskar dig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0


bloglovin bloglovin